inmanejable

2137.
Det är bara skiit på tv.

Så jag letar efter de där guldlåtarna med Iggesundsgänget, men det är ju ingen som har dem! Gaargh..
Har iallafall relativt nyligen hemkommit från Uppsala, en natt borta från katten. Men det var trevligt, länge sedan jag åkte någon annan stans än till Bråten och övningskörning. Men jag vill åka och klappa Åsas häst!

För övrigt sjunger Magnus Carlson (Weeping Willows) vääldigt bra *tear in my eye
Då tänker jag på Karmasnbo och den fina lägenheten, hur bra jag hade det där. Visserligen ensam, men jag tyckte så mycket om den lägenheten. Och där lyssnade jag mycket på Magnus Carlson. I min stereo. Solen låg så fint genom gardinerna och katterna sov i mitt fönster. Jag tyckte om mitt rum,  taket, fönstret, sängen och golvvärmen. Jag tyckte om badrummet och köket och hallen, ytterdörren och trappen. Och att ibland kunna komma hem tidigt från skolan.

Men jag trivdes när jag bodde i lägenheten i Västerås sist också. Där var det också solsken genom ljusa fina gardiner. Jag lyssnade på radio i min stereo och läste böcker hela tiden. Jag hade mina klädnypor på dörren med alla fina saker och kort jag tagit och fått. Jag tyckte om den stora balkongen med träd ochs ol och ensamhet. Jag tyckte om att gå förbi mitt fönster på vädringsbalkongen, busa med Nicklas genom hans fönster. Jag tyckte om att vi hade min kista som vardagsrumsbord. Att allt det var vårt, nytt, spännande. Jag saknar lite att åka tåg. Det finns en del låtar som får hjärtat att fastna i halsgropen. Låtar som var tåglåtar, som jag lyssnade på när jag var ledsen eller glad, under just den perioden. Jag saknar att vänta på bussen där, att titta på klockan på Stora gatan för att se om jag skulle hinna med tåget.

Samtidigt saknar jag det gamla. Allt jag är uppväxt med, all natur och alla djur som alltid fanns där. Jag saknar Bockhammar. Mitt gråa rum som jag fick bestämma helt själv. Det fastspikade anteckningsblocket. Lejonet jag ritade på dörren. Min walk-in-closet med mitt badrumskåp fullt av prylar. Mitt stora vita skrivbord. Var tog det vägen egentligen, jag har inte sett det? Där skrev jag dagbok. Jag hade min enorma rottingkorg med mjukdjur. En period en hel vägg täckt av hästaffischer. Diskmaskin, "syrummet" som blev sovrum och alla saker som inte hade någon egen plats. Jag saknar mina marsvin, jag skulle kunna döda för att få kela med ett marsvin! Jag saknar att sitta med dem på gräset, eller invirade in en handduk, nybadade i knät framför tv:n.

När jag en dag flyttar härifrån kommer jag att sakna det för att det är mitt första utan någon annan än mig själv. Och då menar jag mamma, bror, pappa, mormor. Jag kommer att sakna att se katten på den breda fönsterbrädan. Jag kommer att sakna det lite för trånga möblemanget, det evinnerliga diskandet och att klättra uppför stegen och sova i den breda sängen på golvet. JAg kommer att sakna att höra Signe leka med sin pingisboll i duschen, och sedan hennes rus uppför stegen. Jag kommer säkerligen sakna de jäättelånga gardinerna och alla krokar att hänga jackor på.

Jag saknar Bråten också, på något vis. Mest saknar jag stunderna i skrubben. Med Viktor. Men utan Viktor också. Min egen lilla värld. Mitt pyssel, mitt ifred. Min volym på steg tre för att inte väcka alla i rummet intill. Men jag tror, att om jag tänker efter riktigt riktigt noga, så var det nog där jag var allra minst hemma.  Jag tycker ärligt talat inte alls om att åka dit. Ibland nästan äcklas jag. Jag gör det, för jag måste ju. Min mamma är där och min bror är där, och min katt är där. Jag måste dit ibland. Men när jag kommer dit blir jag ledsen. Det slår aldrig fel, jag blir alltid ledsen och vill åka hem på en gång. Det var så redan innan jag flyttade, om jag tänker efter.

Jag antar att det betyder att man aldrig blir helt nöjd, men kanske aldrig helt missnöjd heller.
Just nu har jag det bra. Jag har Viktor och Signe och de är mitt allt. Men sen kommer det till de ensamma kvällarna. När jag tagit körkort eller pratat med hyresvärden eller läst något i tidningarna. När jag inte vill annat än ringa till mamma. Men jag vågar inte. Jag nästan hatar att hon har ett eget liv, missförstå mig rätt. Det är inte så att jag är avundsjuk på hennes familj, men jag känner att jag är inte riktigt färdig med henne än. Jag klarar inte av att inte prata med henne flera dagar i veckan. Men jag låter bli att ringa hela tiden, för det är socialt missanpassat. Och sen blir jag jätteledsen när jag inser att hon inte ringt på en hel vecka.

Vad ska det bli av mitt liv?
Jag ska nog lyssna lite mer på musik och sörja i min tjocka bok.