44. Livet har sina goda stunder.
0015.
Jag saknar dig så mycket Viktor, när kommer du hem?
Efter den här turbulenta helgen har jag hunnit tänka ganska mycket. Och en av sakerna jag kommit fram till är att jag egentligen inte kunde haft det bättre på något sätt. Man kan inte alltid få som man vill, och lite trubbel på jobbet och oro för framtiden är väl mer än normalt hos de allra flesta.
Och någon gång under helgen såg jag en repris av Så ska det låta. Jimmy Jansson var med, inte min idol direkt. Men vid nåt av tävlingsmomenten ställde han sig upp och sjöng Öppna din dörr och inte ett öga var torrt. Vad mer kan man begära av en flickdröm som är knappa åren äldre än mig? Sjunga, det kan han iallafall. Och den låten är faktiskt himla fin, så det så.
Och så har jag fått den där låten från Lost på hjärnan, och idag slog jag äntligen slag i saken. Googlade rätt på den och har sedan lyssnat mig trött på den. Make your own kind of music, sing your own special song - even if nobody else sings along. Den passar mig perfekt, den raden. Precis som den korta repliken om Lena Olins karaktär i Chocolat. She walzes to her own tune. De två raderna kompletterar varandra.
Och häromveckan såg jag ett halvt avsnitt av insider eller vad det var. Det handlade iallafall om funktionshindrade människor som utnyttjade prostituerade för att kunna få fysisk kärlek. Hela grejen hade blåsts upp till något bisarrt och fult, men det var ändå ganska fina historier man fick höra. Det var till exempel en man som i sin depression skrev tonvis med dikter, varav han läste upp en. Helheten var inte mer än en vanlig dikt tyckte jag, men de avslutande raderna brought tears to my eyes.
Nattens mörker släcker dagens ljus, men inte hoppets låga.
Det var så fulländat. En perfekt sammanfattning av hela programmet, vad allt gick ut på - att alla har rätt till en sexualitet och att också utöva den. Han fick inte det, inte som han ville i alla fall. Men han gav inte upp. Vad har jag att klaga på i jamförelse med honom? Och med kvinnan i USA som har adopterat ett helt hus fullt av funktionshindrade barn som ingen annan ville ha, och fick ett nytt anpassat hus i Extreme Home Makeover. Varför ska jag klaga, jag har inget att komma med i jamförelse med vad hon fått leva med och kämpa för. Eller a-lagarna som har kvällsmöten utanför fönstret som folk blir rädda för. Varför ska jag klaga, jag har mat och tak över huvudet, och skulle något gå åt helvete vet jag att mamma skulle hämta mig och rädda mig direkt. Egentligen borde jag bli rörd när jag ser en "luffare" som är glad och dricker öl med sina polare, för han har iallafall undkommit eländet om så bara för en stund. Det finns alltid någon som har det värre, lite jobbigare, lite hemskare.
Jag saknar dig så mycket Viktor, när kommer du hem?
Efter den här turbulenta helgen har jag hunnit tänka ganska mycket. Och en av sakerna jag kommit fram till är att jag egentligen inte kunde haft det bättre på något sätt. Man kan inte alltid få som man vill, och lite trubbel på jobbet och oro för framtiden är väl mer än normalt hos de allra flesta.
Och någon gång under helgen såg jag en repris av Så ska det låta. Jimmy Jansson var med, inte min idol direkt. Men vid nåt av tävlingsmomenten ställde han sig upp och sjöng Öppna din dörr och inte ett öga var torrt. Vad mer kan man begära av en flickdröm som är knappa åren äldre än mig? Sjunga, det kan han iallafall. Och den låten är faktiskt himla fin, så det så.
Och så har jag fått den där låten från Lost på hjärnan, och idag slog jag äntligen slag i saken. Googlade rätt på den och har sedan lyssnat mig trött på den. Make your own kind of music, sing your own special song - even if nobody else sings along. Den passar mig perfekt, den raden. Precis som den korta repliken om Lena Olins karaktär i Chocolat. She walzes to her own tune. De två raderna kompletterar varandra.
Och häromveckan såg jag ett halvt avsnitt av insider eller vad det var. Det handlade iallafall om funktionshindrade människor som utnyttjade prostituerade för att kunna få fysisk kärlek. Hela grejen hade blåsts upp till något bisarrt och fult, men det var ändå ganska fina historier man fick höra. Det var till exempel en man som i sin depression skrev tonvis med dikter, varav han läste upp en. Helheten var inte mer än en vanlig dikt tyckte jag, men de avslutande raderna brought tears to my eyes.
Nattens mörker släcker dagens ljus, men inte hoppets låga.
Det var så fulländat. En perfekt sammanfattning av hela programmet, vad allt gick ut på - att alla har rätt till en sexualitet och att också utöva den. Han fick inte det, inte som han ville i alla fall. Men han gav inte upp. Vad har jag att klaga på i jamförelse med honom? Och med kvinnan i USA som har adopterat ett helt hus fullt av funktionshindrade barn som ingen annan ville ha, och fick ett nytt anpassat hus i Extreme Home Makeover. Varför ska jag klaga, jag har inget att komma med i jamförelse med vad hon fått leva med och kämpa för. Eller a-lagarna som har kvällsmöten utanför fönstret som folk blir rädda för. Varför ska jag klaga, jag har mat och tak över huvudet, och skulle något gå åt helvete vet jag att mamma skulle hämta mig och rädda mig direkt. Egentligen borde jag bli rörd när jag ser en "luffare" som är glad och dricker öl med sina polare, för han har iallafall undkommit eländet om så bara för en stund. Det finns alltid någon som har det värre, lite jobbigare, lite hemskare.
Den första gången jag såg på dig, och kände hur du såg på mig
Då föll allting jag trott var sant, jag vet du kände likadant
Du var så vacker då som nåt jag aldrig kunnat nå
Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag
Jag gömde mig i fantasin, så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig, så såg jag sanningen i dig
Nu står du här idag, med allt jag någonsin velat ha,
och hjärtat slår ett slag för var förlorad dag
Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här,
säg att du inom dig bär bara kärlekens röst
Och jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr
Så börjar livet här till slut, vi gråter det som var förut
Så somnar vi så tätt ihop, att dagen vaknar allt för fort
För den himmel som jag nått, och för allt det som jag nu förstått
ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag
Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här...
Ge av dig det du vill ha av mig
och säg att jag får alla förlorade år
Jag ska öppna min dörr och de dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr
(Läste du hela?)
Jag gillar för övrigt fortfarande texten till Shooting star väldigt mycket.
Popmissbruk eller inte, jag gillar den låten.
Ska försöka att återuppta lyssnandet på Winnerbäck så småningom.
Hm, har en talbok på iPoden som borde lyssnas igenom först.
Idag ringde Johan och rapporterade och kollade läget.
Skönt att höra att de inte glömt bort mig, och skönt att höra hur läget är därborta.
Det verkar som att det är relativt okej att återvända utan större smärtor.
Företaget har det inte så bra, så jag antar att jag får rycka upp mig
och inte ta åt mig av chefens sura miner. Jag går inte alls för tunt klädd,
jag blev smittad.
Så nu tänkte jag lyssna mer på The mamas and the papas
och mysa lite i väntan på mitt livs stora kärlek (:
Förresten kom jag på idag en sak som jag verkligen skulle behöva, tror jag.
Jag skulle behöva en ordentlig omgång glädjetårar. Jag skulle vilja gråta ut ordentligt, men för en god sak.
Ungefär som när mamma fick sina Smokie-biljetter eller fick se mitt körkort. Eller som på studenten, eller som pappa när han fick boken som utspelade sig där han är uppväxt. Sådana tårar skulle jag vilja gråta floder av, det behövs verkligen. Men jag vet inte hur.
Jag gillar för övrigt fortfarande texten till Shooting star väldigt mycket.
Popmissbruk eller inte, jag gillar den låten.
Ska försöka att återuppta lyssnandet på Winnerbäck så småningom.
Hm, har en talbok på iPoden som borde lyssnas igenom först.
Idag ringde Johan och rapporterade och kollade läget.
Skönt att höra att de inte glömt bort mig, och skönt att höra hur läget är därborta.
Det verkar som att det är relativt okej att återvända utan större smärtor.
Företaget har det inte så bra, så jag antar att jag får rycka upp mig
och inte ta åt mig av chefens sura miner. Jag går inte alls för tunt klädd,
jag blev smittad.
Så nu tänkte jag lyssna mer på The mamas and the papas
och mysa lite i väntan på mitt livs stora kärlek (:
Förresten kom jag på idag en sak som jag verkligen skulle behöva, tror jag.
Jag skulle behöva en ordentlig omgång glädjetårar. Jag skulle vilja gråta ut ordentligt, men för en god sak.
Ungefär som när mamma fick sina Smokie-biljetter eller fick se mitt körkort. Eller som på studenten, eller som pappa när han fick boken som utspelade sig där han är uppväxt. Sådana tårar skulle jag vilja gråta floder av, det behövs verkligen. Men jag vet inte hur.
Kommentarer
Trackback